Favoriter

Jag har fått ett pris eller ja bloggen har fått pris av fina Inte skyldig. För att jag är så öppen med hur jag mår och skriver så naket och rörande. Vad glad jag blev. Tack Inte skyldig!

Tydligen ingår det i detta pris att man ska svara på frågor och sen ge vidare priset till några andra. Då kör vi.

Varför började du blogga?
Jag började blogga på en annan blogg i November 2005 när jag separerat från min fd sambo. Behövde skriva av mig. Här på Vildängel har jag bloggat sen 2008. Men jag har raderat alla inlägg fram till Augusti 2011.

Vilka bloggar följer du?
Oj oj hur många som helst. En del bara när jag har tid och andra varje dag. Några som jag absolut alltid läser är bloggarna i högra fältet här på bloggen under, Andra människor.

Favoritfilm?
Hmm finns så många och jag kommer inte på en enda. Fy vad tråko jag är.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
New York. Det är inget land. Som Inte skyldig påpekade i sin blogg. Men hon var så fiffig så hon ändrade samtidigt lite på reglerna. Yay. Skottland. Italien. Vill äta italiensk mat i mängder och så Danmark. Jag älskar Köpenhamn!

Slut på frågor! Då ska jag ge pris till fem stycken bloggar. Då kör vi.

Suziluz – För att hon skriver som ingen annan kan. Magiskt.

Bokcirkus! – För att det är den bästa bokbloggen av dom alla. Det enda jag önskar är att dom ska uppdatera oftare.

Den där om Jenny - För att hon är cool och skriver finfint.

laanna – För att hon skriver så det känns i magen.

Stina Bloom - För att jag vill att hon ska uppdatera sin blogg och för att jag vill veta hur hon har det med allt.

Om nu någon av mina pristagare redan gjort dom här frågorna för att dom fått pris av någon annan kanske man inte behöver göra dom igen dådå.

 

Jag mår inte bättre.

Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer att vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.
När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer att vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sedan dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt.

När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?

När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever.
När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: Är det här verkligen på riktigt?

När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sedan, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?

 

Har ni sett något så vackert?

Har ni sett något så vackert förut? Det är en Orientalhane som heter Snake. Orientaler är dem vackraste djur jag vet.

För många år sedan när jag var tillsammans med mitt ex så ägde jag tre Norska Skogkatter. Baloo, Kiwi och Simba. Jag kommer aldrig glömma den där blåsiga och höstruskiga lördagen i september när vi var på mitt livs första kattutställning. Det hela började i ottan för långt bort i Sunne skulle cirkusen hållas. Så upp tidigt, in med katt (endast Simba skulle med) i bur och iväg. När vi äntligen kommer fram så får jag en mindre chock för det hela var så stort. Katter och människor och lite fler katter överallt. Ett spektakel som saknar motstycke. Och mitt i vimlet såg och träffa jag den första Orientalen i mitt liv. Vilken katt. Stor stolt magnifik tillgiven och alldeles alldeles underbar. Och där och då bestämde jag mig för att någon gång i mitt liv ska jag ha en sådan katt, en Orientalkatt.

Nu har jag kommit fram till att om jag klarar mig igenom den här krisen med livet i behåll då ska jag banne mig få en Oriental.

 

Om att ta emot hjälp

Efter att ha fått nya mail och kommentarer känner jag att jag vill skriva det här. Det som kanske inte framgått här på bloggen är att jag har varit inlagd på sjukhus i två omgångar. Den första på våren 2010 när jag var gravid och den andra nu i somras 2011. Man har testat flera olika läkemedel och andra behandlingsalternativ. Jag gick då också i terapi under cirka ett års tid. Inget har hjälpt. Sjukvården vet inte vad dom ska göra mer för mig. Så nu vet ni det alla som undrar varför jag inte tar emot hjälp. Jag har gjort det.

 

Önskar…

Att jag vågade ta livet av mig så jag slapp allt det här hemska. Det har hållit på i nästan två år nu och jag är trött så fruktansvärt trött. Och jag vet att hur jag än gör och vänder och vrider på allt så kommer jag aldrig få tillbaka det livet mannen och jag levde förut och jag längtar efter det livet så det gör ont så ont. Hjärtat hoppar över ett slag när jag tänker på hur mycket jag saknar och vill ha det livet tillbaka och det kan jag som sagt aldrig få. Jag vet inte heller hur jag ska kunna leva med hur sjukdomen gjorde mig när det var som värst. Hur ska jag klara ha det i bagaget. Jag är inte ens frisk än och hur det ska gå till är det ingen som vet. Nej att få sluta här känns som den bästa lösningen. Hoppas jag kan hitta modet för det som krävs. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig (har fått mail från arga människor som tycker jag behöver en smäll. Nu har jag även fått mail från snälla och fina människor. Det är jag mycket tacksam för. Tack.) utan för att det är sanningen.

 

Om att vara arg

Apropå mitt förra inlägg. Jag är så arg. Arg arg arg. Arg för att Mannen inte lyssnade när jag sa att jag inte orkade och ville gå igenom graviditeten. Arg för att jag inte stod på mig. Arg för att jag blev sjuk på det här ovanliga sättet. Arg för att sjukdomen för alltid satt sina spår. Arg för att jag inte vet hur jag ska bli frisk igen. Arg för att jag aldrig kommer få tillbaka det livet jag hade innan. Arg. Inte för att det hjälper men arg är jag och ledsen och arg och ledsen igen och ännu mera arg.

 

Om att ge upp

I natt när jag låg vaken tänkte jag på hur allvarligt mitt dåliga mående är. För två år sen var jag en 32 årig kvinna full av livslust. Glad sprallig och alltid på väg mot nya upptåg jag älskade livet. Och nu vill jag absolut ingenting. Jag hatar mitt liv. Att vara mamma passar mig inte alls min vardag är hemsk och även om jag lämnar man och dotter så försvinner aldrig det faktum att jag sommaren 2010 var så sjuk att det för alltid förändrat mig. Att jag den sommaren var sjuk på ett sätt jag aldrig kommer komma över. Innan jag blev gravid var jag en helt vanlig kvinna i 30 års åldern. Det är jag inte längre nu är jag en kvinna som varit sjuk på ett sätt man inte vill veta att det går att bli sjuk på. Hur går man vidare från det? Förr trodde jag att man alltid kan gå vidare. Jag var som så många därute positiv. Det är jag inte längre och jag förstår inte längre meningen med mitt liv. För varför ska jag leva vidare och plågas så som jag gör varje dag?

 

Det bästa på länge

För lyssnade jag jämt på musik både hemma och på ipoden när jag skulle iväg. Men när jag blev sjuk tystnade musiken och har varit tyst i nästan två år. Det är först dom senaste veckorna som musiken börjat komma tillbaka.

Och det här är det bästa på länge. Mina damer och herrar jag ger er Joshua Radin.

 

Söndag, 19:31

Jag gråter så hela kroppen skakar och det är som kroppen för första gången sen i somras släpper ut en del av det onda som sitter i mellangärdet och värker ont. Det ledsamma är att det kommer nytt ont hela tiden ont. På nätterna drömmer jag om kärlek och hopp i höstiga lövhögar och sen vaknar jag varm och längtandes och ligger vaken i natten och tänker på allt vi sa att vi skulle göra. Tex dom där hoppen i lövhögar tumla runt i löven hångla och bli så där höstigt uppfriskad för att sedan äta brunch på Cedergrenska tornet. Det kommer aldrig bli. Det kommer inte hända. (Den vetskapen gör så ont att luften blir trög att andas.) För istället fick vi barn långt innan vi båda var redo för det och det har tagit sönder allt. Våra liv har smulats sönder av sjukdomar och barnbestyr och hoppandet i löv finns nu endast i mina drömmar. Att jag fortfarande är sjuk så sjuk skrämmer mig och jag undrar hur livet någonsin ska kunna bli som förut. Det har snart gått två år och jag är långt långt ifrån det mig som var innan. Jag saknar henne den emm som var mig och ibland när jag sover kan jag i drömmarna se mig själv skratta och kasta huvudet bakåt som jag brukade göra och när jag vaknar då är jag livrädd för att det aldrig ska ske i verkligheten nått mer.

 

det gör så jävla ont

jag är så dum.

jag trodde han älskade mig över allt annat.

jag trodde att han skulle sätta mig först.

men det gjorde han inte.

 

en fråga

skrämmer man människor om man är för ärlig?

 

om vad jag har förlorat

det kommer kommentarer och mail från snälla människor och det är jag så tacksam över. många skriver att det kommer bli bra och att jag kommer lära mig något av det som hänt. och det här inlägget har jag raderat och skrivit om flera gånger för att få fram det jag vill och ändå går det aldrig förstå hur mitt, vårt liv har blivit pga det som hänt. jag har förlorat så mycket att det aldrig kan bli riktigt bra igen och det jag förlorat kan aldrig mätas med det jag eventuellt kommer lära mig.

för det var mer än bara depression jag drabbades av psykiskt. jag blev sjuk på ett sätt man inte vill veta att det går att bli sjuk på. min pratperson och jag bestämde att jag skulle göra en lista på allt det jag förlorat bara för att få en översikt och den får ni ta del av nu.

jag har förlorat min värdighet pga hur sjukdomen gjorde mig och pga ovärdig behandling. och har man upplevet det jag gjort tror jag aldrig man blir densamma igen. 

jag har förlorat min självkänsla och mitt självförtroende pga hur sjukdomen fick mig att bli och det har även gjort att jag förlorat all tro på mig själv.

jag har förlorat den jag älskar. han har sett mig vara på ett sätt ingen ska behöva se någon människa. han fick mig att gå igenom en graviditet jag inte ville och som gjorde mig väldigt sjuk. vi kan aldrig få tillbaka den respekt vi hade för varandra och det fina fysiska livet vi levde.

jag har förlorat min hälsa psykiskt. jag har även fått problem fysiskt med sköldkörteln pga graviditeten.

jag har förlorat min lust att leva.

jag har förlorat min vardag för att ta hand om ett barn jag aldrig ville ha.

jag har också förlorat min frihet.

 

torsdag, 03:24

klockan är mitt i natten och jag sover inte. ögonen känns grusiga det burrar i kroppen av trötthet men sömnen vill inte infinna sig. i huvudet matas samma tankar fram om och om igen jag trodde inte jag skulle känna mig ensam på det viset i mitt liv nått mer efter jag träffat mannen. vi skulle bli gamla tillsammans. det skaver i hjärtat. ont ont ont. bredvid ligger mannen och småsnarkar och jag minns hur det ljudet brukade få mig att känna mig trygg. jag vet att hans kärlek till mig är stor så varför räckte den inte hela vägen? varför valde han barnet trots att jag sa att jag orkar inte jag går sönder av graviditeten. han säger att det var för att han inte mådde bra pga det som hänt tidigare i hans liv. hans före dettas hjärntumör som vände upp och ner på deras liv. och att han velat ha barn så länge. och jag tänker att han gick för snabbt från det förhållandet in i vårt.  han hann aldrig bearbeta det som hände i deras förhållande och få det på distans. men varför åhh varför skulle det gå ut över mig? jag frågade mannen tidigare ikväll om han kunde säga en sak som var bra för mig med att Elsa finns. det kunde han inte. jag kan inte gå ut längre. jag orkar och vågar inte. jag har inte varit ute på sju veckor. det är inte klokt. och så allt det andra. jag har skrivit om nästan allt. det finns visa bitar jag utelämnat och skulle jag skriva om dom så skulle kanske förståelsen bli ännu större. vad det nu hjälper?

mitt sällskap i natten.

 

Om att lita på någon

Jag har inte lätt för att lita på någon. Det tar sin tid att vinna mitt förtroende. Har någon å andra sidan kommit dit att dom fått mitt förtroende då litar jag stenhårt på den personen. Nu funderar jag över det. Jag var så säker på Mannen att vi skulle göra allt för varandra. Ta hand om varandra, skydda varandras drömmar, om någon av oss blödde så skulle den andra plåstra om osv. Var det naivt av mig? Fast om man inte kan lita på den man lever med vem ska man då kunna lita på? Eller kan man aldrig lita helt på någon?

Jag kanske borde tänkt på dom här orden.

Även om man håller någon i handen kan den andra faktiskt släppa när som helst.

 

Om allt är kärlek

Jag fryser och virar in mig i filt men det hjälper inte. Det är som kylan kommer inifrån. Jag vill att någon ska förstå men hur ska någon kunna förstå det här som är så konstigt att jag inte själv förstår. Att jag har tappat bort delar av min personlighet delar av vem jag är. Om någon skulle fråga hur jag skulle beskriva mig själv vet jag inte längre vad jag skulle svara. Förut skulle jag sagt att jag är en glad sprallig tjej med skinn på näsan. Men hon är jag inte längre. Jag är allt annat än glad det känns som om livet sugs ur mig lite för varje dag som går att jag dör lite varje dag jag är kvar i det här livet jag hatar. Det har gått ett år och nio månader sen jag blev sjuk och på hela den tiden har jag inte kunnat koppla av en enda gång. Mannen och jag har hittat på saker, låtit mina föräldrar eller vänner passa Elsa åkt iväg bott på hotell försökt ha det avkopplande mysigt men jag har bara känt ångest och mått dåligt. Det är som att jag inte kan koppla av när Elsa finns och jag måste leva det här livet. Jag har aldrig kännt mig så ensam som nu och så undrar jag, om allt är kärlek (som jag trodde förut) hur har jag då kunnat hamna i en sån här situation? Hur har mitt liv då kunnat bli så här?

 

Om att inte vilja vara mamma

Åh vad jag önskar jag var bättre på att skriva med flyt nu när jag vill berätta om vad som skaver i hjärtat. Jag vill skriva och skriva om att visst har jag förlossningsdepression och jag blev sjuk psykiskt redan under graviditeten men det är inte bara det. Jag vill inte vara mamma. Alla människor vill inte bli föräldrar. Precis som en del människor inte vill något hellre än att få bli mamma och pappa. Det är inte konstigare än så. Det är därför så sorgligt att jag inte orkade stå på mig i att jag ville göra abort och att min man var så envis och bestämd att vi till varje pris skulle få barnet. Jag avskyr allt precis allt med föräldraskapet. Att leka mata leka leka gulla leka byta blöjor leka bada leka leka leka osv. Det kväver mig. Det får mig att tappa lusten att leva. Jag som ville så mycket vill nu ingenting. Jag har inte orkat gå ut på flera veckor. Det är helt overkligt. Jag trodde inte man kunde må så här. En del säger visst kan du göra det du vill trots att ni har barn och det är klart vi kan men då blir det inte på det sättet som jag vill och behöver och då kan det lika gärna vara. För jag vill gå promenader med min man och hålla handen. Inte släpa på en stor barnvagn. Jag vill gå på bio teater på restaurang äta romantiska middagar hemma åka till New York åka till Öland sova länge läsa böcker ute på altanen tillsammans med min man och det går inte för en måste passa på Elsa då och ska vi göra det andra måste vi fixa och trixa med barnvakt och då blir det inte samma sak. Gör det mig till en dålig människa att jag vill allt det? Älskar jag inte mitt barn? Jo jag ville bara inte bli förälder nu och kanske aldrig. Men jag älskar mitt barn. På något sätt tror jag  alltid man gör det jag kanske bara inte kan leva med henne. Jag kanske måste flytta för att överleva. För vem mår bra av att jag går under av det här? Frågan är väl om jag ens klarar att flytta i dagsläget.

Och jo som jag skrev, jag älskar min dotter. Jag har fått kommentarer och mail från folk som är oroliga att hon inte blir älskad. Det blir hon! Hon har en pappa som älskar henne över allt annat. Hon har både mormor farmor morfar och farfar, hon har morbror moster våra vänner. Det finns många som älskar Elsa och som sagt även jag.

 

Om ilska och vänner

igår blev jag så arg på att allting är som det är så jag slängde min dyra fina filofax i golvet så ringpärmen gick sönder. jävla skit. det finns så mycket ilska i mig. men mest är jag ledsen. det kommer bara inte ut så. jag som vanligtvis har lätt för att gråta. gråter nu inte alls och det är synd för jag skulle så behöva det.

och

så läser jag i en blogg om vänner och fy vad jag saknar vänner nu. jag har flyttat ganska mycket och långt och därför är mina vänner utspridda över landet. oj vad jag saknar att ha dom nära. nya vänner skulle vara fint. som i bloggen jag läser där dom träffat varandra genom sina bloggar. fint.

 

Söndag, 14:56

Jag vill skriva om hur ont det gör. Om all den kärlek vi hade. Om hur Mannen och jag hade det perfekta förhållandet. Om hur vi hade allt. Jag vill skriva om hur livet gick sönder av graviditeten. Och om det vi aldrig kommer få uppleva tillsammans.

Men orden gömmer sig.

 

Till min man

Det har alltid varit du
innan jag visste att du fanns
innan jag ens började leta
innan jag visste att något fattades mig
innan tomheten grävde hål i mig
innan du försvann från mig
långt långt innan det fanns någon att skriva om så var det du.

Det har hela tiden varit DU.

 

Om kärlek

jag har aldrig älskat någon så som jag älskat min man