VILDÄNGEL

Favoriter

Emm — Wed, 09 Nov 2011 19:14:01 +0000

Jag har fått ett pris eller ja bloggen har fått pris av fina Inte skyldig. För att jag är så öppen med hur jag mår och skriver så naket och rörande. Vad glad jag blev. Tack Inte skyldig!

Tydligen ingår det i detta pris att man ska svara på frågor och sen ge vidare priset till några andra. Då kör vi.

Varför började du blogga?
Jag började blogga på en annan blogg i November 2005 när jag separerat från min fd sambo. Behövde skriva av mig. Här på Vildängel har jag bloggat sen 2008. Men jag har raderat alla inlägg fram till Augusti 2011.

Vilka bloggar följer du?
Oj oj hur många som helst. En del bara när jag har tid och andra varje dag. Några som jag absolut alltid läser är bloggarna i högra fältet här på bloggen under, Andra människor.

Favoritfilm?
Hmm finns så många och jag kommer inte på en enda. Fy vad tråko jag är.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
New York. Det är inget land. Som Inte skyldig påpekade i sin blogg. Men hon var så fiffig så hon ändrade samtidigt lite på reglerna. Yay. Skottland. Italien. Vill äta italiensk mat i mängder och så Danmark. Jag älskar Köpenhamn!

Slut på frågor! Då ska jag ge pris till fem stycken bloggar. Då kör vi.

Suziluz – För att hon skriver som ingen annan kan. Magiskt.

Bokcirkus! – För att det är den bästa bokbloggen av dom alla. Det enda jag önskar är att dom ska uppdatera oftare.

Den där om Jenny - För att hon är cool och skriver finfint.

laanna – För att hon skriver så det känns i magen.

Stina Bloom - För att jag vill att hon ska uppdatera sin blogg och för att jag vill veta hur hon har det med allt.

Om nu någon av mina pristagare redan gjort dom här frågorna för att dom fått pris av någon annan kanske man inte behöver göra dom igen dådå.

Om att nå botten

Emm — Mon, 07 Nov 2011 20:06:38 +0000

Det tog sin tid. Ett år och tio månader har jag varit sjuk. Jag har flera gånger trott att jag varit där redan. Men den senaste veckan har jag nått den, det vet jag nu, den riktigt kalla och så fruktansvärt hårda botten. Jag har aldrig mått sämre och jag har aldrig trott ens i min vildaste fantasi att man kan må så här dåligt. Hur ska jag klättra härifrån? Det är frågan.

Onsdag, 21:56

Emm — Wed, 26 Oct 2011 19:59:32 +0000

Det blåser kallt både ute och inne och jag virar in mig i filt och letar efter orden.

Ni får Patrik så länge. Det han sjunger om känns så mig. Man ska ta hand om dom som lever nära. Tänk alltid på det.

Jag mår inte bättre.

Emm — Sun, 23 Oct 2011 15:33:37 +0000

Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer att vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.
När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer att vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sedan dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt.

När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?

När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever.
När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: Är det här verkligen på riktigt?

När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sedan, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?

Har ni sett något så vackert?

Emm — Thu, 20 Oct 2011 18:47:21 +0000

Har ni sett något så vackert förut? Det är en Orientalhane som heter Snake. Orientaler är dem vackraste djur jag vet.

För många år sedan när jag var tillsammans med mitt ex så ägde jag tre Norska Skogkatter. Baloo, Kiwi och Simba. Jag kommer aldrig glömma den där blåsiga och höstruskiga lördagen i september när vi var på mitt livs första kattutställning. Det hela började i ottan för långt bort i Sunne skulle cirkusen hållas. Så upp tidigt, in med katt (endast Simba skulle med) i bur och iväg. När vi äntligen kommer fram så får jag en mindre chock för det hela var så stort. Katter och människor och lite fler katter överallt. Ett spektakel som saknar motstycke. Och mitt i vimlet såg och träffa jag den första Orientalen i mitt liv. Vilken katt. Stor stolt magnifik tillgiven och alldeles alldeles underbar. Och där och då bestämde jag mig för att någon gång i mitt liv ska jag ha en sådan katt, en Orientalkatt.

Nu har jag kommit fram till att om jag klarar mig igenom den här krisen med livet i behåll då ska jag banne mig få en Oriental.

Om att ta emot hjälp

Emm — Wed, 19 Oct 2011 07:07:10 +0000

Efter att ha fått nya mail och kommentarer känner jag att jag vill skriva det här. Det som kanske inte framgått här på bloggen är att jag har varit inlagd på sjukhus i två omgångar. Den första på våren 2010 när jag var gravid och den andra nu i somras 2011. Man har testat flera olika läkemedel och andra behandlingsalternativ. Jag gick då också i terapi under cirka ett års tid. Inget har hjälpt. Sjukvården vet inte vad dom ska göra mer för mig. Så nu vet ni det alla som undrar varför jag inte tar emot hjälp. Jag har gjort det.

Önskar…

Emm — Tue, 18 Oct 2011 18:18:26 +0000

Att jag vågade ta livet av mig så jag slapp allt det här hemska. Det har hållit på i nästan två år nu och jag är trött så fruktansvärt trött. Och jag vet att hur jag än gör och vänder och vrider på allt så kommer jag aldrig få tillbaka det livet mannen och jag levde förut och jag längtar efter det livet så det gör ont så ont. Hjärtat hoppar över ett slag när jag tänker på hur mycket jag saknar och vill ha det livet tillbaka och det kan jag som sagt aldrig få. Jag vet inte heller hur jag ska kunna leva med hur sjukdomen gjorde mig när det var som värst. Hur ska jag klara ha det i bagaget. Jag är inte ens frisk än och hur det ska gå till är det ingen som vet. Nej att få sluta här känns som den bästa lösningen. Hoppas jag kan hitta modet för det som krävs. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig (har fått mail från arga människor som tycker jag behöver en smäll. Nu har jag även fått mail från snälla och fina människor. Det är jag mycket tacksam för. Tack.) utan för att det är sanningen.

Om att vara arg

Emm — Tue, 18 Oct 2011 16:27:46 +0000

Apropå mitt förra inlägg. Jag är så arg. Arg arg arg. Arg för att Mannen inte lyssnade när jag sa att jag inte orkade och ville gå igenom graviditeten. Arg för att jag inte stod på mig. Arg för att jag blev sjuk på det här ovanliga sättet. Arg för att sjukdomen för alltid satt sina spår. Arg för att jag inte vet hur jag ska bli frisk igen. Arg för att jag aldrig kommer få tillbaka det livet jag hade innan. Arg. Inte för att det hjälper men arg är jag och ledsen och arg och ledsen igen och ännu mera arg.

Om att ge upp

Emm — Tue, 18 Oct 2011 08:21:34 +0000

I natt när jag låg vaken tänkte jag på hur allvarligt mitt dåliga mående är. För två år sen var jag en 32 årig kvinna full av livslust. Glad sprallig och alltid på väg mot nya upptåg jag älskade livet. Och nu vill jag absolut ingenting. Jag hatar mitt liv. Att vara mamma passar mig inte alls min vardag är hemsk och även om jag lämnar man och dotter så försvinner aldrig det faktum att jag sommaren 2010 var så sjuk att det för alltid förändrat mig. Att jag den sommaren var sjuk på ett sätt jag aldrig kommer komma över. Innan jag blev gravid var jag en helt vanlig kvinna i 30 års åldern. Det är jag inte längre nu är jag en kvinna som varit sjuk på ett sätt man inte vill veta att det går att bli sjuk på. Hur går man vidare från det? Förr trodde jag att man alltid kan gå vidare. Jag var som så många därute positiv. Det är jag inte längre och jag förstår inte längre meningen med mitt liv. För varför ska jag leva vidare och plågas så som jag gör varje dag?

Det bästa på länge

Emm — Mon, 17 Oct 2011 20:29:03 +0000

För lyssnade jag jämt på musik både hemma och på ipoden när jag skulle iväg. Men när jag blev sjuk tystnade musiken och har varit tyst i nästan två år. Det är först dom senaste veckorna som musiken börjat komma tillbaka.

Och det här är det bästa på länge. Mina damer och herrar jag ger er Joshua Radin.

Söndag, 19:31

Emm — Sun, 16 Oct 2011 17:31:42 +0000

Jag gråter så hela kroppen skakar och det är som kroppen för första gången sen i somras släpper ut en del av det onda som sitter i mellangärdet och värker ont. Det ledsamma är att det kommer nytt ont hela tiden ont. På nätterna drömmer jag om kärlek och hopp i höstiga lövhögar och sen vaknar jag varm och längtandes och ligger vaken i natten och tänker på allt vi sa att vi skulle göra. Tex dom där hoppen i lövhögar tumla runt i löven hångla och bli så där höstigt uppfriskad för att sedan äta brunch på Cedergrenska tornet. Det kommer aldrig bli. Det kommer inte hända. (Den vetskapen gör så ont att luften blir trög att andas.) För istället fick vi barn långt innan vi båda var redo för det och det har tagit sönder allt. Våra liv har smulats sönder av sjukdomar och barnbestyr och hoppandet i löv finns nu endast i mina drömmar. Att jag fortfarande är sjuk så sjuk skrämmer mig och jag undrar hur livet någonsin ska kunna bli som förut. Det har snart gått två år och jag är långt långt ifrån det mig som var innan. Jag saknar henne den emm som var mig och ibland när jag sover kan jag i drömmarna se mig själv skratta och kasta huvudet bakåt som jag brukade göra och när jag vaknar då är jag livrädd för att det aldrig ska ske i verkligheten nått mer.

det gör så jävla ont

Emm — Sat, 15 Oct 2011 20:12:20 +0000

jag är så dum.

jag trodde han älskade mig över allt annat.

jag trodde att han skulle sätta mig först.

men det gjorde han inte.

en fråga

Emm — Sat, 15 Oct 2011 10:36:04 +0000

skrämmer man människor om man är för ärlig?

om vad jag har förlorat

Emm — Fri, 14 Oct 2011 11:56:58 +0000

det kommer kommentarer och mail från snälla människor och det är jag så tacksam över. många skriver att det kommer bli bra och att jag kommer lära mig något av det som hänt. och det här inlägget har jag raderat och skrivit om flera gånger för att få fram det jag vill och ändå går det aldrig förstå hur mitt, vårt liv har blivit pga det som hänt. jag har förlorat så mycket att det aldrig kan bli riktigt bra igen och det jag förlorat kan aldrig mätas med det jag eventuellt kommer lära mig.

för det var mer än bara depression jag drabbades av psykiskt. jag blev sjuk på ett sätt man inte vill veta att det går att bli sjuk på. min pratperson och jag bestämde att jag skulle göra en lista på allt det jag förlorat bara för att få en översikt och den får ni ta del av nu.

jag har förlorat min värdighet pga hur sjukdomen gjorde mig och pga ovärdig behandling. och har man upplevet det jag gjort tror jag aldrig man blir densamma igen.

jag har förlorat min självkänsla och mitt självförtroende pga hur sjukdomen fick mig att bli och det har även gjort att jag förlorat all tro på mig själv.

jag har förlorat den jag älskar. han har sett mig vara på ett sätt ingen ska behöva se någon människa. han fick mig att gå igenom en graviditet jag inte ville och som gjorde mig väldigt sjuk. vi kan aldrig få tillbaka den respekt vi hade för varandra och det fina fysiska livet vi levde.

jag har förlorat min hälsa psykiskt. jag har även fått problem fysiskt med sköldkörteln pga graviditeten.

jag har förlorat min lust att leva.

jag har förlorat min vardag för att ta hand om ett barn jag aldrig ville ha.

jag har också förlorat min frihet.

torsdag, 03:24

Emm — Thu, 13 Oct 2011 01:26:47 +0000

klockan är mitt i natten och jag sover inte. ögonen känns grusiga det burrar i kroppen av trötthet men sömnen vill inte infinna sig. i huvudet matas samma tankar fram om och om igen jag trodde inte jag skulle känna mig ensam på det viset i mitt liv nått mer efter jag träffat mannen. vi skulle bli gamla tillsammans. det skaver i hjärtat. ont ont ont. bredvid ligger mannen och småsnarkar och jag minns hur det ljudet brukade få mig att känna mig trygg. jag vet att hans kärlek till mig är stor så varför räckte den inte hela vägen? varför valde han barnet trots att jag sa att jag orkar inte jag går sönder av graviditeten. han säger att det var för att han inte mådde bra pga det som hänt tidigare i hans liv. hans före dettas hjärntumör som vände upp och ner på deras liv. och att han velat ha barn så länge. och jag tänker att han gick för snabbt från det förhållandet in i vårt. han hann aldrig bearbeta det som hände i deras förhållande och få det på distans. men varför åhh varför skulle det gå ut över mig? jag frågade mannen tidigare ikväll om han kunde säga en sak som var bra för mig med att Elsa finns. det kunde han inte. jag kan inte gå ut längre. jag orkar och vågar inte. jag har inte varit ute på sju veckor. det är inte klokt. och så allt det andra. jag har skrivit om nästan allt. det finns visa bitar jag utelämnat och skulle jag skriva om dom så skulle kanske förståelsen bli ännu större. vad det nu hjälper?

mitt sällskap i natten.