Sökande, längtande människa som älskar vackra ord. Bygger luftslott, samlar på fina ögonblick och försöker leva livet fullt ut.
From Augusti 2010
Nu med man och bebis. Tyvärr också med förlossningsdepression och elände. Kämpar för att komma upp till ytan igen och helst en bra bit över den. Där jag var då allting hände.
Just nu handlar bloggen mycket om att jag blev mamma mot min vilja och hur det kunde ske.
Vi fick veta att jag var gravid den 21/12 2009. Det var inte planerat, jag åt
p-piller så det kom som en väldig chock. Någon månad tidigare hade jag haft svininfluensan, varit jättesjuk och legat inlagd på Karolinskas infektionsavdelning. Läkarvärlden menar att det var svininfluensans fel att jag blev gravid trots p-pillerna. Märkligt kan man tycka men det kan tydligen bli så. Nåväl, när dom flesta frågetecknen runt graviditeten blivit utreda stod vi där med fakta, vi var med barn. För mannen var det självklart att vi skulle bli föräldrar. Att det här nya livet var något alldeles fantastiskt. Jag var mest chockad. Bestört över att det blivit som det blivit. Det var så mycket vid den här tidpunkten. Vårt ståndande bröllop som skulle gå av stapeln den 5 januari bara några veckor bort och att vi båda börjat på nya jobb. Så jag gömde det inom mig och tänkte vi tar det sen när allt lugnat ner sig och vi har tid att tänka och prata om det ordentligt. Nu hann vi aldrig det för dagen efter vårt bröllop börjde jag må så fruktansvärt illa. Det var helt omännskligt och jag minns att jag tänkte, så det är såhär graviditetsillamående är. Nu var det inte så, det visade sig att jag drabbats av något som heter hyperemesis gravidarum. Det är en åkomma som gör att man inte kan äta och dricka under graviditeten. Man kan inte ens dricka en klunk med vatten. Då spyr man. Detta gjorde att jag fick åka in till sjukhuset varannan dag under tiden jag var gravid för att få dropp så jag inte skulle bli helt uttorkad och få näringsbrist. När jag hållit på med det i några veckor var jag helt slut både fysiskt och psykiskt och det var då tankarna på abort började komma. En sjuksköterska på kvinnokliniken berättade att hon varit med om dom som inte orkat och gjort abort och plötsligt hade jag en väg ut ur det hemska tillstånd jag befann mig i. När jag sa detta till mannen blev han helt förtvivlad och tyckte att vi inte kunde göra så. Jag försökte förklara att det inte gick, att jag höll på att gå sönder på alla sätt. Men mannen ville inte lyssna. Så gick tiden och mitt illamående höll i sig medan vi båda försökte få vår vilja igenom. När jag inte gav upp och slutade prata om abort började mannen hota med att lämna mig om jag gjorde abort. Vid den här tidpunkten var jag så svag att jag blev jätterädd och började tänka på hur det då skulle gå med allt. Med vårt gula hus, med all kärlek, vi hade det ju så bra innan allt det här hände. Det jag inte tänkte på då var vad betydde vår kärlek om han bara kunde lämna mig om jag gjort abort?
Nu har tiden gått. Mannen lyckades få mig att behålla barnet. Hon är idag drygt ett år och världens sötaste. Men jag har fått sota för att hon finns. Efter förlossningen drabbades jag av förlossningsdepression, förmodligen för att jag var så svag redan innan. Allt som hänt har skadat vårt förhållande och ingenting är som det var innan. Vi lever nu i ett slags vakuum. Med sår i våra hjärtan. Om jag kunde vrida tiden tillbaka så skulle jag göra det och göra abort. Hemskt kan man tycka men sant. Det här har kostat för mycket lidande och det verkar inte vara över än.
